Det har egentligen känts rätt bra sedan december ungefär, som att formen har varit där och känsla under tävling har varit helt OK. Nästan så att det har varit en besvikelse att kolla på resultaten då känslan varit bättre än vad de visat. Mest har väl ändå känsla under träning varit så mycket bättre än det jag fått ut på träning, framför allt i klassiskt. Men under förra veckans SM-tävlingar i Umeå fick jag äntligen visa lite av det på tävling också. Det började dock med tårar av frustration efter en skiathlon som blev långt ifrån de förhoppningar jag hade innan start. Förhoppningar som var lite för höga. Med min 7e plats från JSM 2011 i minnet var viljan att återigen lyckas i denna disciplin stor. Jag var på hugget i starten och hade verkligen bestämt mig för att det skulle bli en bra dag. Ibland kanske viljan att lyckas snarare stjälper mig än hjälper och det blev helt enkelt bara spänd, stressig och kass åkning på den klassiska delen. Något som jag aldrig lyckades vända helt till någon perfekt skateåkning heller. Därför var det tur var att jag redan dagen efter fick chansen att ändra på detta. Denna gång i stafett med Lisa och Emilia. Jag har alltid älskat stafett och det gör ofta att jag kan höja mig ett litet snäpp. Lisa skötte sig fint i sin comeback på sträcka 1 och skickade ut mig som 7a, ett par sekunder efter täten. Började som alltid med känsla av att det går så sjukt fort första hundra metrarna att jag fick släppa de jag gick ut med. Efter en bra utförskörning kunde jag plocka någon placering in till varvning och jag tog ytterligare ett par ut från stadion. Helt plötsligt såg jag täten och utan att jag själv riktigt förstod hur så var jag ikapp?! Kunde inte riktig följa rycket men klarade av att täppa till luckan till Elin för Sollefteå in mot växling och kunde växla samtidigt som henne, som 4a. 3dje bästa tid på sträckan och ett skönt kvitto på att åkningen finns där, att det inte är så himla långt upp till toppen ändå. På sista sträckan kämpade Emilia riktigt bra. Lagen runt omkring skickade ut sina os-åkare och det var minsann ingen lätt match! Lördag. 10 klassiskt. Ny chans att sätta den där förbannade klassiska tekniken. Och ja, där satt den!!! En 27e plats kanske inte ser så mycket ut för världen men jag undrar om det någonsin är någon som varit nära till glädjetårar efter ha blivit 27a? Känslan när det man kämpat med så länge äntligen fungerar är helt oslagbar. Jag kunde åka klassiskt med driv! Med noll självförtroende var det som att jag ibland nästan funderade på om det var jag själv som åkte? Hur kunde det helt plötsligt bara kännas så enkelt? Sen att farten inte riktigt fanns var ett mindre problem idag när jag kunde ta med mig så mycket annats positiv. Slut på funderande, klassiskt är enkelt! Avslutade sedan helgen med att, för första gången den här vintern, ta mig vidare från kvalet på sprinten. Kändes även det som en seger i sig. Att få vara med och åka mot andra i heaten gjorde ju att sprint helt plötsligt var kul det med. Med lite mer erfarenhet känns ännu ett steg till att få åka semifinal inte allt för långt borta. Nu fortsätter det med träning mot nästa Team Sportia cup i Borås, i mitten på februari. Uppåt, framåt!! :D In mot växling på stafetten.
0 Comments
|
ARKIV
November 2016
|