Hej alla fans (Moa, Clarren och mor). Det verkar finnas några fler läsare där ute men än så länge är det bara ni som har vågat träda fram. Jag har verkligen kommit in i någon form av blogg-flow nu, så det är väl lika bra att utnyttja det så länge det varar!
Idag har varit en effektiv dag. En dag med ett långpass/intervallpass på förmiddagen kan arta sig på två sätt (logiskt?). Ändra dör man av trötthet och orkar inte ta sig ann något mer under resten av dagen eller så förvandlas endorfinerna till produktivitet. Ibland när jag har tränat ett bra pass utan att köra mig helt slut kan jag komma hem och vara aspepp på allt möjligt, typ ta tag i städningen innan jag har duschat. Det händer väl inte riktigt efter ett hårdare pass men idag hade jag i alla fall turen att det ledde till produktivitet efter vila och en kopp kaffe. Tur var väl det när det stundar en tuff tentaperiod nästa vecka. Så en hel del matte har jag hunnit med. Bara att hoppas att det håller i sig, ska bli så himla gött när tentorna är över och jag kan ta sommarlov. Kan man säga att man har sommarlov nu förresten? Man sa ju att man hade sitt sista sommarlov sista året på gymnasiet? Träningen idag då? Jo tack den gick himla bra! Hade varit lite nervös för det här passet då det var mitt första riktiga distanspass på rull för i år. Vi skulle staka 3 timmar hemlängtan från Vika. Hade föreställt mig väggning i Borlänge, knapp styrfart hem efter väg 293 och russinätande liggandes på hallgolvet när jag väl kom hem. Väggningen smög sig på men den här gången hade jag russinen i vätskebältet och det hela slutade lyckligt. Ett fint pass helt enkelt!
0 Comments
Fy tusan vad livet känns bra när man får träna igen! Jag och min hosta var inte helt överens om att relationen skulle avslutas och det dröjde ända till i fredags innan jag kunde köra det första riktiga passet. I söndags sprang jag orientering i Bjursås. Det var snöblandat regn och 2 grader varmt, man väljer ju sina dagar för orientering med omsorg... Men banan var fin, terrängen var kul och jag gjorde bort mig på banans lättaste sträcka så allt var i sin ordning. Bortsett från den sträckan så tycker jag ändå att jag hade klart bättre plan och fokus jämfört med de senaste långdistanserna. Det tar sig! Igår blev det en tur på MTB:n i mina favoritmarker. Under selfie-stoppet blev jag omkörd av en gubbe som kollade snett på mig. Det blev lite pinsamt. Jag slängde snabbt ner telefonen och tog upp jakten för att kunna köra om honom och visa att jag visst var en seriös cyklist. Jag misslyckades totalt och såg inte röken av honom något mer. Knäckt. Sa jag att jag hade känt mig stark innan dess?
Dagens aktivitet var intervaller i Baggbo. Mår nu som man förtjänar efter nästan 70 min intervalltid på årets andra skatepass. Men så kul att vara igång! Östersund är här på läger med oss i veckan så det är bra drag på passen.
Nu ska Kristian rasta mig med en fika på stan.
Jaha v.19 och vad händer? Jo inte oväntat blir jag sjuk. Vad har min kropp emot den här veckan? Har grävt lite i gamla träningsdagböcker och det är mer en vana att jag är sjuk än att jag är frisk. I år är det även så att 10mila går sent och sammanfaller med denna vecka. Dessutom råkar det vara så att jag hade fått förtroendet att springa den långa sträcka 4 i första laget. Jag är bitter. Det var en häftig chans att få möta så bra motstånd som det kan bli på den sträckan, i en sport som jag egentligen inte har som min nummer ett. En utmaning som jag först var lite skeptisk till men sen verkligen såg framemot att ta mig ann. Det skulle bli kul att vara en del av det laget och få spendera en helg med orienteringsklubben. Jag gillar stämningen som är ute på orienteringstävlingar som 10mila, spänningen i väntan på att lagen ska dyka upp vid en tv-kontroll och att umgås med alla andra ol-nördar. Faaan. Antar att jag fick tillbaka lite för all "tur" jag haft under vintern där jag har känt mig odödlig när det gäller sjukdomar.
Ja det är en bitter dag idag. Dessutom fortsätter vädret att vara grått och riktigt höstdeppigt. Idag kände jag för att ta ut min ilska här på bloggen, hoppas ni som läser har överseende. Det kommer glada dagar också och då kommer positiviteten flöda här med. Lika bra att vara ärlig eller hur? För snart 6 månader sedan befann jag mig i Bruksvallarna och var så sjukt nervös inför säsongens första lopp. Kanske en av de mest nervösa kvällarna jag varit med om. Jag var så rädd för att misslyckas och samtidigt så himla taggad på att få tävla efter en höst då kroppen känts starkare än någonsin. En himla anspänning som ledde till tårar av lättnad efter loppet. Där och då förstod jag nog inte hur otroligt viktigt det var för mitt självförtroende att sätta åkningen den dagen. Inte resultatmässigt utan mer för att jag bevisade för mig själv att jag kunde. Det är ett av mina starkaste minnen från den här vintern. Det största ögonblicket är ändå en söndagskväll i januari, på Scandic här i Falun, då glädjen inte visste några gränser efter att jag fått veta att jag skulle åka U23 VM. Bara att få åka till Kazakstan var en dröm som gick i uppfyllelse för mig. Därför är jag väldigt nöjd med hur jag kunde sätta nya mål inför tävlingarna när vi väl var där. Att jag sedan hade vissa bekymmer med mina underben i skateåkningen grämer mig såklart. Hur som helst, det är nog inget jag kommer minnas när jag ser tillbaka på den här säsongen om några år. Det jag kommer minnas är en säsong där jag förverkligade en dröm och mer där till. Efter U23 väntade min första start i världscupen. Förvisso i den nationella gruppen men jag var där, bland alla mina förebilder, i en miljö som tidigare känts så långt borta. Att se att målen går att uppnå, även om de är högt uppsatta, ger sådan otrolig motivation. Jag vill dit igen och göra det bättre än vad jag gjorde den här gången. Säsongen 2014/2015 präglades tidigt av en stor dos motivation. Jag hade en dålig period under våren och början av sommaren med mycket sjukdom, men när jag väl kom igång fungerade träningen himla bra. Träningsmängden i sig, sett över hela året, var inte så värst mycket större än året innan. Dock har min insats och mitt fokus varit snäppet vassare. Det ledde till att jag märkte stor utveckling mot hösten, vilket gav självförtroendet en skjuts uppåt. Som jag skrev i början tror jag att ett bättre självförtroende har varit helt avgörande och den största anledningen till att jag tog ett så stort steg framåt den här vintern. Tack alla som har stöttat mig under året! Sponsorer såväl som ledare, familj, släkt och vänner. Det betyder mycket för mig, utan ert stöd vore min satsning inte möjlig. Nu är det redan maj och barmarksträningen är igång. Efter en lugnare period i april är jag taggad, motiverad och redo att förverkliga nya drömmar. Uppåt, framåt !
Hej bloggen, vi har inte hörts sen, ja när tusan var det? Februari? Och nu är det maj!!! Om det är till någon tröst så finns det sex inlägg i utkast, så jag har åtminstone tänkt tanken att leverera några inlägg under tiden som gått. Jag vet faktiskt inte vad som har gjort att jag inte skrivit, det blir liksom jobbigt när man glömmer bort bloggen ett tag och sedan måste sammanfatta tiden som gått. Motivationen till att blogga har inte funnits där helt enkelt. Men nu, men 5 min kvar till ett stundande seminarium sköljer motivationen över mig. Haha, vem vet om det dröjer 3 månader innan jag har motivationen till att lämna avtryck här igen? Nej så ska det inte bli. Jag har redan nu ett till inlägg som ligger och pyr, inte helt oväntat en sammanfattning av säsongen.
Jag sprang förresten ett fint löppass efter att jag hade varit på ett möte i Mora i förmiddags. Bananna i Läde, en gammal favoritruda sen gymnasietiden som jag dock bara hann med en gång under mina fyra år där?! |
ARKIV
November 2016
|