I torsdags morse lämnade jag Ramsau med min (inte så) lilla hyrbil och begav mig mot flygplatsen i München. Sa Auf Wiedersehen till sötaste Herta på Pension Bartlbaur, till fåren, till korna och till bergen. Satte Spotify på hög volym och rullade ner genom dalen mot autobahn. Påminde mig själv om att njuta en sista gång av bergen då det garanterat inte kommer vara lika fin miljö hemma de närmaste veckorna. Var löjligt nöjd med mig själv att jag tog chansen att stanna några extra dagar (tack för att du övertalade mig Kalle) och hade klarat av allt så bra på egen hand. Resan flöt på bra och självförtroendet steg när jag insåg att det faktiskt inte var så svårt att hitta rätt när autobahn tonade upp sig med sex filer. Men när jag trodde att jag hade runt 30 minuter kvar till flygplatsen stod jag plötsligt i en t-korsning ganska centralt i München. Det var INTE där jag trodde att jag var. Motorvägen skulle gå runt stan... Någon skylt mot flygplatsen som jag tidigare hade följt syntes inte till. På med gps:n på mobilen som beräknade en ny rutt. Ingen större skada skedd om det inte vore för den ENORMA kö som jag hamnade i på mitt nya vägval. Tur var väl att tidsoptimisten inom mig hade fått ge vika för den lite mer förnuftiga sidan då jag beräknade restiden och hade tagit god marginal. Min lilla "genväg" tog inte mindre än 50 minuter extra, så jag hann ändå bli lite stressad där ett tag. Tack Ramsau för nio fantastiska dagar som verkligen levde upp till mina högt ställda förväntningar. Jag kommer gärna tillbaka! I måndags var det dags för del ett av höstens tester på bandet på Livi. Det är alltid lite ångestladdat men det bästa tycker jag ändå är att det är över så fort, det handlar bara om ett par minuter där det gäller att härda ut och pressa sig till max sista minuterna. Det viktigaste är att man är "med" mentalt och har en bra inställning när man kliver upp på bandet. Är beredd på att det kommer bli tuff och har några triggers att peppa sig med mot slutet. Submax- och syreupptagningstest i diagonal var det som gällde idag. Må hända om det var höghöjdseffekten från Ramsau som gjorde det, men det gick i alla fall väldigt bra och de resultat jag har få se hittills stämde överens med känslan jag har haft de senaste månaderna, dvs. att jag har blivit starkare. Dessutom kände jag stor skillnad i åkningen rent tekniskt jämfört med i våras. Idag kunde jag åka mer avslappnat, energisnålt och det kändes som att jag fick ut det jag hade i kroppen. Även om det alltid känns som att man kan bita sig fast i den där masken liiiiite längre, åtminstone så här i efterhand. Nästa test blir på måndag. Då är det upp till bevis vad sommarens styrke- och stakträning har gett för resultat, när jag ska testas i maxfart samt submax-och syreupptagningstest, enbart stakning. En suddig bild som beskriver känslan sista minuten ganska bra- suddigt och illamående. I helgen hann jag med att träffa Ida, en kompis från skidgymnasietiden som var här i Falun på besök. Även om vi inte hinner ses lika ofta nuförtiden, som när vi bodde grannar i Gula Huset, så är det precis som förr när vi väl ses. Kaffe och tjatter haha! Mina händer är redo för vinter och snö! Stort tack till Hestra som förser mig med de bästa handskarna för alla typer av väder.
0 Comments
"Halvtid i Ramsau" hade jag döpt ett inlägg till för några dagar sen. Nu är jag plötsligt inne på slutspurten och publiceringen av det inlägget har uteblivit. Jag har inget annat att skylla på än att jag har ägnat mig åt träning och varit för slö där emellan. Såhär började jag i alla fall skriva senast: 5 dagar har passerat sedan vi kom hit till Ramsau i tisdags. 5 dagar som har varit helt fantastiskt fina! Innan vi åkte hit hade jag hört historier om hur dåligt vädret kunde vara här i oktober och hur det ibland kunde påminna om att befinna sig i ett mjölkpaket uppe på glaciären, då vädret var som värst. Hittills har vi inte sett skymten av dessa moln, det har nästintill varit blå himmel varenda dag! Nu är det ju inte så att vi skulle strunta i att träna om det vore dimmigt och grått, men upplevelsen blir ju en aning bättre när vädret är med oss. Det enda negativa är väl att det är så pass varmt att spåren snabbt blir lösa, men hittills har det gått väldigt bra ändå tack vare många lager mjukt klister. Att kunna åka skidor i shorts istället för att slira runt på löv och blöta vägar hemma, väger upp. Jag gick kanske lite långt i min hyllning av vädret där... Idag fick jag prova på att åka runt i det där omtalade mjölkpaketet och det var väl inte lika glassigt som de första dagarna om man säger så. Nåväl, dessa dagar är bra för psyket också, och gjorde att jag uppskattade finvädret på eftermiddagspasset ännu lite mer. Under eftermiddagspasset sprang jag/gick med stavar upp upp upp, långt upp i bergen. Passerade först Bachlam och sedan Dachsteinsündwandhütte innan jag vände hemåt. Även om kroppen nu börjar bli skapligt krispig så var det ett riktigt njutarpass i fin miljö. Träffade såklart på några får. Tycker det är så kul att fåren här nere har hägnade öron, så söta! I söndags åkte de andra i klubben hemåt, men jag hade sedan tidigare bestämt mig för att stanna ett par dagar extra och få mer tid till skidåkning. Det är klart att det har varit lite ensamt, men träningen har fungerat bra och jag värdesätter att få mycket tid på snö så här tidigt på säsongen. Imorgon är sista dagen för mig och det är inte så att jag längtar hem precis. Möjligtvis efter någon att prata med på dagarna hehe. Värdinnan här där jag bor är väldigt trevlig och social, men tyvärr pratar hon bara tyska. Jag som aldrig tidigare har läst tyska försöker intensivt lägga så många ord som möjligt på minnet men kommer tyvärr inte så långt i konversationer än så länge. Men till nästa gång jag är här ska jag kunna tyska flytande ;) För en nästa gång blir det definitivt! Fina eftermiddagspass nere i dalen.
|
ARKIV
November 2016
|