I torsdags morse lämnade jag Ramsau med min (inte så) lilla hyrbil och begav mig mot flygplatsen i München. Sa Auf Wiedersehen till sötaste Herta på Pension Bartlbaur, till fåren, till korna och till bergen. Satte Spotify på hög volym och rullade ner genom dalen mot autobahn. Påminde mig själv om att njuta en sista gång av bergen då det garanterat inte kommer vara lika fin miljö hemma de närmaste veckorna. Var löjligt nöjd med mig själv att jag tog chansen att stanna några extra dagar (tack för att du övertalade mig Kalle) och hade klarat av allt så bra på egen hand. Resan flöt på bra och självförtroendet steg när jag insåg att det faktiskt inte var så svårt att hitta rätt när autobahn tonade upp sig med sex filer. Men när jag trodde att jag hade runt 30 minuter kvar till flygplatsen stod jag plötsligt i en t-korsning ganska centralt i München. Det var INTE där jag trodde att jag var. Motorvägen skulle gå runt stan... Någon skylt mot flygplatsen som jag tidigare hade följt syntes inte till. På med gps:n på mobilen som beräknade en ny rutt. Ingen större skada skedd om det inte vore för den ENORMA kö som jag hamnade i på mitt nya vägval. Tur var väl att tidsoptimisten inom mig hade fått ge vika för den lite mer förnuftiga sidan då jag beräknade restiden och hade tagit god marginal. Min lilla "genväg" tog inte mindre än 50 minuter extra, så jag hann ändå bli lite stressad där ett tag. Tack Ramsau för nio fantastiska dagar som verkligen levde upp till mina högt ställda förväntningar. Jag kommer gärna tillbaka! I måndags var det dags för del ett av höstens tester på bandet på Livi. Det är alltid lite ångestladdat men det bästa tycker jag ändå är att det är över så fort, det handlar bara om ett par minuter där det gäller att härda ut och pressa sig till max sista minuterna. Det viktigaste är att man är "med" mentalt och har en bra inställning när man kliver upp på bandet. Är beredd på att det kommer bli tuff och har några triggers att peppa sig med mot slutet. Submax- och syreupptagningstest i diagonal var det som gällde idag. Må hända om det var höghöjdseffekten från Ramsau som gjorde det, men det gick i alla fall väldigt bra och de resultat jag har få se hittills stämde överens med känslan jag har haft de senaste månaderna, dvs. att jag har blivit starkare. Dessutom kände jag stor skillnad i åkningen rent tekniskt jämfört med i våras. Idag kunde jag åka mer avslappnat, energisnålt och det kändes som att jag fick ut det jag hade i kroppen. Även om det alltid känns som att man kan bita sig fast i den där masken liiiiite längre, åtminstone så här i efterhand. Nästa test blir på måndag. Då är det upp till bevis vad sommarens styrke- och stakträning har gett för resultat, när jag ska testas i maxfart samt submax-och syreupptagningstest, enbart stakning. En suddig bild som beskriver känslan sista minuten ganska bra- suddigt och illamående. I helgen hann jag med att träffa Ida, en kompis från skidgymnasietiden som var här i Falun på besök. Även om vi inte hinner ses lika ofta nuförtiden, som när vi bodde grannar i Gula Huset, så är det precis som förr när vi väl ses. Kaffe och tjatter haha! Mina händer är redo för vinter och snö! Stort tack till Hestra som förser mig med de bästa handskarna för alla typer av väder.
0 Comments
Leave a Reply. |
ARKIV
November 2016
|