Godmorgon!
Det börjar bli en vana att jag bloggar när jag får långtråkigt på tåget. Är på väg mot Arlanda igen för att flyga vidare till Lettland där jag ska åka de fyra sista tävlingarna i Skandinaviska cupen. Sprintar, masstart och individuellt start står på programmet. Lite av varje, ska bli kul! Det jag egentligen tänkte berätta om var min världscupdebut i Östersund i söndags. Fick åka i den nationella gruppen vilket innebär att man tävlar för sin klubb. Det var sjukt bra stämning efter hela banan, hejarop överallt och lite extra kul med en stor, egen hejarklack då både mor, far, Nils och Elin var där. Så det var väldigt kul att åka och jag gillar verkligen banan i Östersund. Det kändes inte som att jag hade blivit alltför sliten efter resan från Kazakstan, formen kändes helt okej inför loppet. Väl på plats gick det väl ganska segt. Det kändes som att jag hade kunnat hålla samma fart i några mil till och det fanns ingen rapphet i kroppen. Rapphet kan man i alla fall säga att de fanns i de norska tjejernas ben. Jag fick verkligen en ny bild av vad frekvens verkligen innebär när jag först försökte hänga på Jacobsen och sen blev omkörd av Johaug. Som ni märker har jag kollat lite väl mycket på de andra åkarna och fokuserade väl lite för lite på min egen skidåkning. Men det var väldigt lärorikt och se vad som krävs, det ger en hel massa motivation att träna hårdare för att närma mig dessa. Sista varvet kunde jag hänga på hon som blev 20e i ett par kilometer och då, när kroppen väl hade vaknat till lite mer, kändes den farten inte alls omänsklig. Det mest positiva var nog ändå att mina benhinnor/underben kändes mycket bättre efter en vecka utan skateåkning. Nu står vi stilla i Sala vilket också börjar bli standard, men det verkar som att vi kan börjar rulla snart igen.
0 Comments
Tåget tuffar på hemåt och huvudet hänger inte riktigt med då vi nu är inne på 21:a timmen på resande fot. En resa jag sent kommer att glömma! 03.45 (lokal tid) lämnade vi hotellet och sedan följde ett mindre kaos när 4 nationer skulle checka in packning och skidutrustning samtidigt, i något halvvaket tillstånd. En stackars amerikan kan knappt ha varit vaken alls då han hade lyckats checka in passet, hehe. 1,5 timme efter beräknad avgång lyfte vi i alla fall från Almaty... Som tur var hade vi en lång mellanlandning i Istanbul så vi hann gott och väl med flyget därifrån. Sämre gick det dock för all skidutrustning som dessvärre blev kvar. Kanske inte det man hade önskat efter en sån här resa med tanke på att många skidor skulle behöva få sig en ny slip innan helgen. Igår fick vi U23or agera hejarklack när juniorerna körde stafetterna. Glassigt väder, bra stämning och bra insatser av alla åkare. Medaljchans i båda klasserna, det slutade med 4e och 5e plats. Riktigt bra! Jag fick ansvaret som vikarie för Tobbe som tyvärr var sjuk. Fick coacha med komradio och grejer. Tog uppgiften på största allvar och hoppas nu ha goda chanser att få jobbet som landslagstränare i framtiden ;) Nu ska det bli himla skönt att komma hem till ren luft och en mjuk säng. Samtidig känns det lite tråkigt att allt är slut. En oförglömlig vecka och jag är så glad att jag fick chansen att uppleva det här. Tusen tack ledare, vallare och alla ni som har hejat på oss! Och såklart, tack alla i laget som har bidragit till en superbra stämning hela veckan.
Idag var allt så himla perfekt inför start. Perfekt fäste direkt på favoritparen, avslappnad, laddad och bra känsla tekniskt under uppvärmningen. Fick en bra start upp till toppen på första klassiska varvet och hela klassisk delen var väldigt bra jämfört med mina klassiska lopp den senste tiden. Så inför skidbytet bestämde jag mig för att idag ska jag bannemig köra för topp 10. Det var inte så långt upp och jag peppade mig själv med att jag hade gjort en bra avslutning i torsdags. Idag ville huvudet så himla mycket men mina underben ville bara gå av. Det var helt omöjligt att maxa när jag fick sån kramp att jag knappt hade någon känsel i underbenen. Jag hade så mycket mer att ge och ville verkligen bjuda upp till fight när de norska tjejerna körde hårt på sista varvet.
Tråkigt förstås när inte allt klaffar men glädjande nog får jag en ny chans nästa söndag då jag får åka världscupen i Östersund i nationella gruppen :) Hej! Idag har varit en bra dag på många sätt och vis, absolut, men samtidigt med en känsla av att det finns mer att ge. Det är få gånger jag verkligen är riktigt nöjd, så att vara nästan nöjd är ändå ett tecken på att det har gått bra. 10 km fritt var dagens distans. Banan vi ställdes inför var kuperad med lite sega backar både uppför och utför. Utförskörningarna var svåra på så sätt att man aldrig visste om det var snabbast att jobba på 5ans växel eller bara krypa ihop. Jag ska erkänna att jag var mer nervös än jag varit på de senaste tävlingarna hemma men försökte bara hitta samma lugn som jag hade i Falun. Det var mitt mål för dagen, att åka med samma flyt som jag gjorde då. Det började enligt plan men efter 3-4 km började jag få kramp på utsidan av underbenen, det som jag hade problem med i början av vintern. Det var väl inte fullt så illa idag men det hindrade mig från att kunna ta ut det där lilla sista. En bit ut på andra varvet fick jag höra att jag plockade, så jag försökte verkligen köra på ändå och kämpa mot krampen. Det känns som att formen är lika bra som i Falun men idag var det omöjligt att få ut det där lilla extra och ösandet som jag hade tänk mig på andra varvet gick inte att få till. Så jag är väldigt väldigt glad att det ändå räckte så pass långt som till en 12e plats med den känslan :) Hade något sagt till mig för ett år sen att jag skulle vara med och kämpa om topp 10 på U23 VM hade jag knappt vågat tro på det själv. En annan sak som har varit bra idag är vädret som är riktigt stekigt, känns som vårvinter! Dessutom var det riktiga bra insatser av svenskarna, där Evelina stack ut med sin 4e plats och även Jens som blev 7a. Kul och inspirerande.
|
ARKIV
November 2016
|