Godmorgon!
Det börjar bli en vana att jag bloggar när jag får långtråkigt på tåget. Är på väg mot Arlanda igen för att flyga vidare till Lettland där jag ska åka de fyra sista tävlingarna i Skandinaviska cupen. Sprintar, masstart och individuellt start står på programmet. Lite av varje, ska bli kul! Det jag egentligen tänkte berätta om var min världscupdebut i Östersund i söndags. Fick åka i den nationella gruppen vilket innebär att man tävlar för sin klubb. Det var sjukt bra stämning efter hela banan, hejarop överallt och lite extra kul med en stor, egen hejarklack då både mor, far, Nils och Elin var där. Så det var väldigt kul att åka och jag gillar verkligen banan i Östersund. Det kändes inte som att jag hade blivit alltför sliten efter resan från Kazakstan, formen kändes helt okej inför loppet. Väl på plats gick det väl ganska segt. Det kändes som att jag hade kunnat hålla samma fart i några mil till och det fanns ingen rapphet i kroppen. Rapphet kan man i alla fall säga att de fanns i de norska tjejernas ben. Jag fick verkligen en ny bild av vad frekvens verkligen innebär när jag först försökte hänga på Jacobsen och sen blev omkörd av Johaug. Som ni märker har jag kollat lite väl mycket på de andra åkarna och fokuserade väl lite för lite på min egen skidåkning. Men det var väldigt lärorikt och se vad som krävs, det ger en hel massa motivation att träna hårdare för att närma mig dessa. Sista varvet kunde jag hänga på hon som blev 20e i ett par kilometer och då, när kroppen väl hade vaknat till lite mer, kändes den farten inte alls omänsklig. Det mest positiva var nog ändå att mina benhinnor/underben kändes mycket bättre efter en vecka utan skateåkning. Nu står vi stilla i Sala vilket också börjar bli standard, men det verkar som att vi kan börjar rulla snart igen.
0 Comments
Leave a Reply. |
ARKIV
November 2016
|