Hej! Det är väl så att när man som mest behöver fokusera på att plugga hittar man alltid trettielva andra viktigare saker? Så för att få lite variation i mitt python-kodande tänkte jag printa ner några tankar om säsongen. Efter att förra säsongen inneburit sjumilakliv framåt hade jag förstås stora förhoppningar om att fortsätta i samma spår den här säsongen. Så blev det inte riktigt men jag kan ändå glädjas över flera enskilda resultat som varit riktigt bra och det är väl inte heller så enkelt som att tro att utvecklingskurvan ska peka spikrakt uppåt hela tiden. Bättre resultat men hur var det med känslan? Träningsåret flöt på bra och bortsett från en usel inledning i maj så höll jag mig frisk och skadefri. Det var ett lyft för mig att byta klubb och få dela många givande lägerdagar med ett härlig IFK Mora-gäng. Jag tränade betydligt mer än tidigare, för den som gillar siffror blev det en ökning på närmare 100 h (sett över hela året). Jag upplevde aldrig någon jättedipp men kan inte heller säga att jag gick in i säsongen men något vidare överskott. Premiären i Bruksvallarna var precis så som en premiär kan vara... Trots en småseg kropp blev sedan första Intersport cup i Idre riktigt lyckad för min del. Min första sprintfinal och också min första pallplats på distans gav mig en plats i landslagstruppen till Skandinaviska Cupen i Vuokatti. Redan där hade jag uppnått flera av mina mål som jag hade inför den här säsongen, sjukt kul! Väl i Vuokatti var det inte mycket som stämde men jag fick med mig nya erfarenheter och ett OK lopp från söndagens 10 km F. Jag blev tyvärr sjuk över jul men fick därefter fina träningsdagar i ett vintrigt Grövelsjön. Det var riktigt skönt att komma iväg och träna långa pass på natursnö, hittills hade det mest blivit ett evigt snurrande på konstsnöslingor. I början av januari var det Skandinavisk Cup i Östersund, en helg som jag hade sett framemot länge då jag verkligen gillar banorna där och distanserna som väntade. Östersund bjöd på riktigt kallt väder och det var väl inte helt smart att tävla när termometern visade runt -20, men där och då var tävlingsdjävulen alldeles för stark för att ta ett sådant beslut. Så här i efterhand kändes det onödigt när jag ändå inte fick ut det jag ville och helgen slutade med att jag bröt masstartsloppet med astma. Här någon gång började jag bli len smula frustrerad över att jag inte hade fått känna känslan av form och flyt som jag hade förra vintern. Jag var riktigt taggad på att få en bra träningsperiod inför SM och hitta den känsla jag sökte. Det var inte bara att formen inte riktigt fanns där som bidrog till att jag inte hade någon vidare bra känsla i åkningen. Till och från förra säsongen slet jag med kramp i underbenen, något som varit ett problem från första skateskär den här vintern. Inför SM var jag ändå väldigt hoppfull om att jag skulle bli av med problemet då jag hade fått gjutna sulor som jag till en början upplevde underlättade det en del. Jag kunde åka lite mer avslappnat och behövde inte riktigt "balansera" lika mycket på varje skär, vilket var det som jag trodde (och fortfarande tror) var orsaken till att musklerna på framsidan av mina underben blev så ansträngda. I min iver att hitta form tränade jag på med kanske lite väl hög belastning lite för nära inpå SM och SM-veckan blev inte alls vad jag hade hoppats på. Som väntat räckte inte mina resultat för att få en plats i den nationella gruppen till världscupen här i Falun, vilket var ett av mina mål den här säsongen. Nästa lopp blev istället Intersport Cup i Hudiksvall där jag lyckades ta min andra pallplats för säsongen på söndagens masstart. Efter att ha åkt tillsammans med Evelina Settlin fick jag tillslut ge mig i spurten och slutade två. Väldigt nöjd med det och det gjorde såklart gott för självförtroendet ! Därefter följde Tjejvasan där jag vågade mig på att staka och fick till en riktigt bra första halva av loppet. Två helger där kroppen äntligen hade känts lite piggare än tidigare i vinter. Skandinaviska Cupen avslutades i Otepää, Estland med en mintour. En helg där jag inte fick med mig någon bra känsla vare sig i skaten eller den klassiska åkningen. Helgen efter väntade avslutningen i Intersport Cup i Torsby. Jag hade chans på pallen i totala Intersport Cup men visste att det skulle bli viktigt för mig att göra min bästa klassiska sprint någonsin för att det fortfarande skulle vara möjligt. Jag tog mig vidare från prologen och slutade tillslut 12:a på sprinten vilket faktiskt var det klart bästa jag gjort i en klassisk sprint. På söndagen var det sedan dags för min favoritdistans 10 km F , jag var riktigt fokuserad och taggad. Jag gjorde verkligen vad jag kunde för dagen, hade riktigt bra fokus och kroppen kändes klart piggare än i Estland. Vad jag dock inte kunde påverka där och då, var som vid i princip alla andra skatelopp den här vintern, mina underben. Tyvärr gjorde inte de nya sulorna de underverk jag hoppats på och krampen i underbenen ville inte försvinna. Väldigt tråkigt att känna att resten av kroppen var i bra form men ändå inte kunna få ut allt. Det är svårt beskriva, men att försöka få bra tyck och åka fort på skidorna när halva benen är som två trästubbar går sådär... En nionde plats blev det för mig tillslut vilket glädjande nog räckte för att knipa tredjeplatsen i totalen! Självklart är det kul att få med sig bra resultat men någonstans är det ändå känslan av vara i flow, att åka riktigt bra skidor, som man strävar mot. Från SM-avslutningen i Gällivare tar jag med mig en rolig och lärorik teamsprint! Jag avslutade säsongen med kanske vinterns bästa känsla på Åre XCO, en helt betydelselös men ändå väldigt rolig tävling. Kort och gott är jag ändå nöjd med mycket av det jag gjort den här säsongen, pallplatserna i Intersport Cup, de framsteg jag gjort i stakning och sprint mm. Inför nästa säsong kvarstår mitt mål om att ta mig ut på världscup och träningsmässigt siktar jag på att komma över 800 h-gränsen. Jag är riktigt taggad på att dra igång ett nytt träningsår! Närmast väntar dock några lugnare veckor där jag framför allt hoppas få svar på varför jag fått sån kramp i underbenen och vad som behöver göras för att få det att försvinna. Vad det än innebär är jag beredd att göra vad som krävs för att kunna åka skidor som jag vill framöver och ! Inget ont som inte för något gott med sig... Tack alla som hejat, stöttat och på ett eller annat sätt hjälpt mig den här säsongen. Utan er alla vore den här satsningen inte möjlig, ni är GULD värda! Sponsorer, min klubb IFK Mora, Dala Sports Academy, Kristian och inte minst min familj och tillika huvudsponsor som ser till så att jag får leva min dröm. Uppåt, framåt!
1 Comment
|
ARKIV
November 2016
|