Nu är det äntligen dags för oss att dra igång säsongen och jag har precis anlänt till Bruksvallarna där premiären som vanligt kommer äga rum. Det är som alltid helt underbart att komma hit. Förväntansfullt förstås men också så harmoniskt på något sätt, skönt att äntligen vara här liksom. Välkomnades på bästa tänkbara sätt med helt fantastiskt vinterväder. Snö på träden, sol och 5 minusgrader. För en vecka sedan hade man ju nästan gett upp hoppet om att det skulle bli vinter i år men nu bjuder Bruksvallarna verkligen upp till dans. Det kilar i hela kroppen efter att få ta på sig skidorna och ge sig ut i spåret. Men idag är det vilodag så jag får spara på den energin tills imorgon när skidterster och de vanliga tävlingsförberedelserna väntar. Hur formen känns är ju alltid svårt att veta så här i förväg, det visar sig på fredag. Och om den inte finns där då , så väntar massvis med tävlingar framöver i vinter där den förhoppningsvis kommer dyka upp. Det enda jag vet är att jag har tränat både mer och bättre än någonsin. Fram tills nu har jag gjort vad jag kan helt enkelt. Nu återstår bara att försöka hitta det rätta flowet, det som jag fick uppleva flera gånger under förra vintern. Det har kanske inte riktigt känts så lätt som jag önskat den sista tiden. Förra veckan var jag helt ur balans mentalt efter att ha haft en på tok för hög stressnivå under flera veckors tid. Har helt enkelt satt lite för höga krav på mig själv och försökt fixa skolan perfekt, träningen ännu mer perfekt, vara en bra flickvän, dotter, vän osv, och hinna med lite annat utöver skolan/träningen. Ja ni fattar, man kan inte vara 100 % överallt hur gärna man än vill. Det är svårt att se glädjen i skidåkningen när man känner såhär, vilket blev ganska uppenbart när det inte ens kändes pirrigt och kul att få åka skidor utomhus i Idre för första gången i år. Att premiären då står runt knuten och jag kände mig precis tvärtemot vad jag hade önskat, körde verkligen självförtroendet i botten. Så förra veckan hade en hel del "ups and downs" men då är det tur att man har dessa tjejer och bästa tränarna som ser till att det i slutända ändå blir mest ljusa stunder. På SVT Sports blogg skriver Johanna Ojala ett himla bra inlägg om säsongspremiären. Ta en titt här vettja Vinterstudiobloggen
Jag hoppas att ni håller tummarna i helgen och följer tävlingarna här Bruksvallsloppet. Lördag och söndag kan ni se tävlingarna i vinterstudion. Nu kör vi! /Frida
0 Comments
Tjenare! Här sitter jag med stickad tröja och tycker att det känns som minusgrader ute när det i självaverket är ett par plus. En önsketanke om att vintern inte är så långt borta kanske, eller bara följderna av att nyligen ha kommit hem från ett betydligt varmare klimat. Japp, under mitt lilla uppehåll här på bloggen smet jag iväg till Mallis för årets sista barmarksläger med IFK Mora. Det har blivit lite utav en trend bland skidåkare att välja Mallis som lägerplats i oktober och nu förstår jag varför. Vem väljer inte eftermiddagspass i solnedgång nära havet framför rullskidor i halka och mörker liksom hehe. Alperna i alla ära, men jag har nog hittat en plats som kommer tätt efter på listan över finaste träningsplatser, vägen ut mot Cap Formentor! Det går ju inte riktigt att fånga allt det fina på bild men jag tror ändå de här bilderna förmedlar rätt så bra hur fint det var. Efter att ha varit borta i över en vecka är det förstås skönt att komma hem. Det jag längtade mest efter den här gången var nog att laga min egen mat. Att bo på all ialnclusive hotell är väldigt smidigt och tidsbesparande när man är på läger, men sista dagarna var man ganska trött på pommes, majo, smaklös glass och stekt kött som mest innehöll ben. Det hinner dock oftast bara gå ett par dagar innan jag börjar längta tillbaka igen och där är jag nu. Jag ska göra mitt bästa för att hålla ut till nästa måndag då vi åker till Bruks för SNÖLÄGER (!!) Träningen då? Ja vi åkte ju inte bara runt och njöt av den fina miljön utan avverkade flera distanspass och 4 tuffa fartpass där alla var tävlingsfart. Just under de passen var det svårt att hinna se sig omkring så mycket ;) Värmen i kombination med den tuffa intensiteten gjorde att man mest fick fokusera på att andas och hålla sig på vägen. Backarna upp mot Lluc fick sig ganska många besök (dit typ alla vägar ledde), liksom Formentor och därtill ett race uppför de omtalade serporna i Sa Calobra. Det blev riktigt bra kvalité på alla pass och jag fick bra besked på att både formen och det tekniska går åt rätt håll. Ibland, eller ja alltid förresten, så måste man ta sig tid att få en extra dos skratt. Det blev många sådana stunder under veckan och här är en av dessa då vi just pallat några granatäpplen. På vilodagen gav vi oss ut på djupt vatten när valet av aktivitet föll på tennis. Inget vi tjejer direkt levererade på. Det enda vi med säkerhet levererade var många skratt! Så summan av kardemumman, ett riktigt kanonläger!
I fredags åkte jag ner till Stockholm för att avsluta orienteringssäsongen med att springa 25-mannastafetten, ett kul avbrott i träningen. En säsong som inte går till historien varken vad det gäller antalet tävlingar eller mina prestationer. Konstigt vore det väl annars då jag aldrig sprungit så lite träning/tävling som i år. Det är tyvärr prioritering som får göras när jag har valt att satsa på längdskidåkningen. Men det till tros, jag kommer alltid orientera när tid finns, för det är KUL! Även om jag blir irriterad på mig själv när jag springer som jag gjorde i lördags. Full forcering framåt utan att kolla nämnvärt mycket på kartan. Det är här avsaknaden av träning med karta kommer in i bilden... hehe. För laget gick det lite sisådär. Fina insatser blandades med en del misstag och vi slutade på placering 29, så inom topp 30 i alla fall. Hur än resultaten blir så är det alltid härlig stämning ute på orienteringstävlingar. Om jag inte räknat helt fel var det tio år sedan jag sprang mitt första 25manna och sedan dess har jag sprungit alla år utom förra året då jag var i Ramsau istället. Minns hur spännande det var första gången och det är det fortfarande. Det är något speciellt med orienteringsstafetter alltså! Även om jag inte längre är lika nervös som för tio år sedan när jag skulle ge mig ut på 2,5 km vit bana, runt åkern typ ;) Nu laddar jag närmast för maxtest på bandet imorgon bitti.
Hej allihopa! Kul att se att när jag väl skriver, så finns det några tappra själar som kikar in här. Vilket tålamod ni måste ha när det går så långt mellan uppdateringarna. Det tålamodet önskar jag att jag också hade haft ibland. Så det här till er, ett nytt inlägg efter bara ett par dagar, tack för att ni fortfarande följer mig! Det märks att hösten verkligen är här nu. Nästan så att jag har längtat lite efter kylan. Kanske inte kylan i sig utan mer för att det är ett tecken på att säsongen närmar sig. I måndags genomfördes kanske årets sista pass i shorts. I och för sig var det bara ett par ynka plusgrader, så om det ska gälla som temperaturgräns kan det nog blir några pass till ;) Nej, det var faktiskt ganska kallt om benen när vi drog igång passet i slalombacken i Romme. Frosten låg på backen vid botten av Götes Brant och det var väl inte direkt så att svetten rann om en i början. Varmare var det dock på toppen där Mattias tog den här bilden. På planen stod skidgångsintervaller. Vi körde 4 tröskelintervaller från botten. När vi nådde sista krönet var det en station där vi skulle göra spänsthopp med stavar, sprättande skidgång, 3-4 vändor innan vi sprang vidare sista biten till toppen. Ett riktigt bra pass där benen blev härligt möra! Skidgång i Romme har blivit ett pass som jag verkligen förknippar med fina höstmornar. Har nog aldrig varit med om att det varit dåligt väder där, får alltid gå och kisa med soluppgången rätt i ögonen! Sol hit och sol dit, här en bild från ett pass i kvällssolen med Moa i söndags.
Nu är det redan andra oktober och halva hösten har verkligen flugit förbi. September gick i en rasande fart och jag fick åka på läger till ett ställe som jag länge drömt om att få träna på, Toblach i Italien. Toblach ligger på 1200möh men många av passen avslutades uppemot 2300möh, så visst blev ett och annat rekord i antal plockade höjdmeter. Som mest tror jag det blev runt 1600 en av dagarna då åkte klassiskt från Toblach till Cortina och sen upp till Drei Zinnen på ett långpass. Vid starten av passen kikade vi upp mot topparna och funderade över hur tusan vi skulle komma upp dit, men så vips hade timmarna bara flugit förbi och vi nådde toppen fortare än vad vi egentligen önskade. Ja, så var det faktiskt. Tiden gick så fort tack vare den helt fantastiska miljön att man aldrig ville att passen skulle ta slut. Givetvis fanns det dagar och pass då kroppen var riktigt trött. Men jag reste ändå hem med en känsla av att energidepåerna var fyllda till max. Inte bara tack vare den fina miljön utan också för att vi hade kul tillsammans och träningen var otroligt givande. Fler och fler detaljer börjar så sakteliga falla på plats och jag tycker att jag börjar få små hintar om att utvecklingen går åt rätt håll. Jag är så motiverad till att fortsätta jobba hårt med de bitar som behöver förbättras nu sista månaderna innan säsongen drar igång. Nu är jag just hemkommen från några träningsdagar i skidtunneln i Torsby. Kontraster mot Toblach! Inne i tunneln flyger inte direkt timmarna förbi men jag tycker ändå att det har gått bra. Det är guld värt att få några pass på snö såhär tidigt på säsongen. Förutom att nöta teknik inne i tunneln så har jag och Helene hunnit ta vara på det fina höstväder som Torsby bjudit på i veckan genom två intervallpass utomhus. I onsdags körde vi ett 60 minuter långt tröskeldrag med impulser på rullskidbanan och idag visade Rasmus Blom oss det allra bästa av Valbergets backar där vi körde elghufsintervaller. Ett kort men minst sagt givande läger.
Nu väntar två veckor på hemmaplan innan nästa läger med Mora, den här gången på Mallis. En höst fylld med läger med andra ord, vilken tur då att läger äger ;) Ja, nu var det flera månader sedan jag gjorde av tryck här och jag har ju såklart massor som jag borde berätta. Så mycket att jag har dragit på det här inlägget ännu lite längre, men vi tar det från början! Från och med maj ser ni mig i blått, rött och, vitt, IFK Moras färger. Efter ett par säsonger i Sundbyberg känns det helt rätt att vara tillbaka i en dalaklubb igen och att det blev just Mora var väl igen slump. Känns superkul att få chansen att tillhöra en av Sveriges allra bästa skidklubbar! Med den service som klubben kan erbjuda såväl sommar som vintertid kan jag knappast få bättre förutsättningar för att lyckas. Med det vill jag också passa på att tacka Sumpan för att ni trodde på mig när jag kom som förstaårssenior och för allt stöd jag fått sen dess. Fortsättning med en rapport från min sommar kommer inom kort...
Hej alla fans (Moa, Clarren och mor). Det verkar finnas några fler läsare där ute men än så länge är det bara ni som har vågat träda fram. Jag har verkligen kommit in i någon form av blogg-flow nu, så det är väl lika bra att utnyttja det så länge det varar!
Idag har varit en effektiv dag. En dag med ett långpass/intervallpass på förmiddagen kan arta sig på två sätt (logiskt?). Ändra dör man av trötthet och orkar inte ta sig ann något mer under resten av dagen eller så förvandlas endorfinerna till produktivitet. Ibland när jag har tränat ett bra pass utan att köra mig helt slut kan jag komma hem och vara aspepp på allt möjligt, typ ta tag i städningen innan jag har duschat. Det händer väl inte riktigt efter ett hårdare pass men idag hade jag i alla fall turen att det ledde till produktivitet efter vila och en kopp kaffe. Tur var väl det när det stundar en tuff tentaperiod nästa vecka. Så en hel del matte har jag hunnit med. Bara att hoppas att det håller i sig, ska bli så himla gött när tentorna är över och jag kan ta sommarlov. Kan man säga att man har sommarlov nu förresten? Man sa ju att man hade sitt sista sommarlov sista året på gymnasiet? Träningen idag då? Jo tack den gick himla bra! Hade varit lite nervös för det här passet då det var mitt första riktiga distanspass på rull för i år. Vi skulle staka 3 timmar hemlängtan från Vika. Hade föreställt mig väggning i Borlänge, knapp styrfart hem efter väg 293 och russinätande liggandes på hallgolvet när jag väl kom hem. Väggningen smög sig på men den här gången hade jag russinen i vätskebältet och det hela slutade lyckligt. Ett fint pass helt enkelt! Fy tusan vad livet känns bra när man får träna igen! Jag och min hosta var inte helt överens om att relationen skulle avslutas och det dröjde ända till i fredags innan jag kunde köra det första riktiga passet. I söndags sprang jag orientering i Bjursås. Det var snöblandat regn och 2 grader varmt, man väljer ju sina dagar för orientering med omsorg... Men banan var fin, terrängen var kul och jag gjorde bort mig på banans lättaste sträcka så allt var i sin ordning. Bortsett från den sträckan så tycker jag ändå att jag hade klart bättre plan och fokus jämfört med de senaste långdistanserna. Det tar sig! Igår blev det en tur på MTB:n i mina favoritmarker. Under selfie-stoppet blev jag omkörd av en gubbe som kollade snett på mig. Det blev lite pinsamt. Jag slängde snabbt ner telefonen och tog upp jakten för att kunna köra om honom och visa att jag visst var en seriös cyklist. Jag misslyckades totalt och såg inte röken av honom något mer. Knäckt. Sa jag att jag hade känt mig stark innan dess?
Dagens aktivitet var intervaller i Baggbo. Mår nu som man förtjänar efter nästan 70 min intervalltid på årets andra skatepass. Men så kul att vara igång! Östersund är här på läger med oss i veckan så det är bra drag på passen.
Nu ska Kristian rasta mig med en fika på stan.
Jaha v.19 och vad händer? Jo inte oväntat blir jag sjuk. Vad har min kropp emot den här veckan? Har grävt lite i gamla träningsdagböcker och det är mer en vana att jag är sjuk än att jag är frisk. I år är det även så att 10mila går sent och sammanfaller med denna vecka. Dessutom råkar det vara så att jag hade fått förtroendet att springa den långa sträcka 4 i första laget. Jag är bitter. Det var en häftig chans att få möta så bra motstånd som det kan bli på den sträckan, i en sport som jag egentligen inte har som min nummer ett. En utmaning som jag först var lite skeptisk till men sen verkligen såg framemot att ta mig ann. Det skulle bli kul att vara en del av det laget och få spendera en helg med orienteringsklubben. Jag gillar stämningen som är ute på orienteringstävlingar som 10mila, spänningen i väntan på att lagen ska dyka upp vid en tv-kontroll och att umgås med alla andra ol-nördar. Faaan. Antar att jag fick tillbaka lite för all "tur" jag haft under vintern där jag har känt mig odödlig när det gäller sjukdomar.
Ja det är en bitter dag idag. Dessutom fortsätter vädret att vara grått och riktigt höstdeppigt. Idag kände jag för att ta ut min ilska här på bloggen, hoppas ni som läser har överseende. Det kommer glada dagar också och då kommer positiviteten flöda här med. Lika bra att vara ärlig eller hur? |
ARKIV
November 2016
|