För snart 6 månader sedan befann jag mig i Bruksvallarna och var så sjukt nervös inför säsongens första lopp. Kanske en av de mest nervösa kvällarna jag varit med om. Jag var så rädd för att misslyckas och samtidigt så himla taggad på att få tävla efter en höst då kroppen känts starkare än någonsin. En himla anspänning som ledde till tårar av lättnad efter loppet. Där och då förstod jag nog inte hur otroligt viktigt det var för mitt självförtroende att sätta åkningen den dagen. Inte resultatmässigt utan mer för att jag bevisade för mig själv att jag kunde. Det är ett av mina starkaste minnen från den här vintern. Det största ögonblicket är ändå en söndagskväll i januari, på Scandic här i Falun, då glädjen inte visste några gränser efter att jag fått veta att jag skulle åka U23 VM. Bara att få åka till Kazakstan var en dröm som gick i uppfyllelse för mig. Därför är jag väldigt nöjd med hur jag kunde sätta nya mål inför tävlingarna när vi väl var där. Att jag sedan hade vissa bekymmer med mina underben i skateåkningen grämer mig såklart. Hur som helst, det är nog inget jag kommer minnas när jag ser tillbaka på den här säsongen om några år. Det jag kommer minnas är en säsong där jag förverkligade en dröm och mer där till. Efter U23 väntade min första start i världscupen. Förvisso i den nationella gruppen men jag var där, bland alla mina förebilder, i en miljö som tidigare känts så långt borta. Att se att målen går att uppnå, även om de är högt uppsatta, ger sådan otrolig motivation. Jag vill dit igen och göra det bättre än vad jag gjorde den här gången. Säsongen 2014/2015 präglades tidigt av en stor dos motivation. Jag hade en dålig period under våren och början av sommaren med mycket sjukdom, men när jag väl kom igång fungerade träningen himla bra. Träningsmängden i sig, sett över hela året, var inte så värst mycket större än året innan. Dock har min insats och mitt fokus varit snäppet vassare. Det ledde till att jag märkte stor utveckling mot hösten, vilket gav självförtroendet en skjuts uppåt. Som jag skrev i början tror jag att ett bättre självförtroende har varit helt avgörande och den största anledningen till att jag tog ett så stort steg framåt den här vintern. Tack alla som har stöttat mig under året! Sponsorer såväl som ledare, familj, släkt och vänner. Det betyder mycket för mig, utan ert stöd vore min satsning inte möjlig. Nu är det redan maj och barmarksträningen är igång. Efter en lugnare period i april är jag taggad, motiverad och redo att förverkliga nya drömmar. Uppåt, framåt !
0 Comments
Hej bloggen, vi har inte hörts sen, ja när tusan var det? Februari? Och nu är det maj!!! Om det är till någon tröst så finns det sex inlägg i utkast, så jag har åtminstone tänkt tanken att leverera några inlägg under tiden som gått. Jag vet faktiskt inte vad som har gjort att jag inte skrivit, det blir liksom jobbigt när man glömmer bort bloggen ett tag och sedan måste sammanfatta tiden som gått. Motivationen till att blogga har inte funnits där helt enkelt. Men nu, men 5 min kvar till ett stundande seminarium sköljer motivationen över mig. Haha, vem vet om det dröjer 3 månader innan jag har motivationen till att lämna avtryck här igen? Nej så ska det inte bli. Jag har redan nu ett till inlägg som ligger och pyr, inte helt oväntat en sammanfattning av säsongen.
Jag sprang förresten ett fint löppass efter att jag hade varit på ett möte i Mora i förmiddags. Bananna i Läde, en gammal favoritruda sen gymnasietiden som jag dock bara hann med en gång under mina fyra år där?! Godmorgon!
Det börjar bli en vana att jag bloggar när jag får långtråkigt på tåget. Är på väg mot Arlanda igen för att flyga vidare till Lettland där jag ska åka de fyra sista tävlingarna i Skandinaviska cupen. Sprintar, masstart och individuellt start står på programmet. Lite av varje, ska bli kul! Det jag egentligen tänkte berätta om var min världscupdebut i Östersund i söndags. Fick åka i den nationella gruppen vilket innebär att man tävlar för sin klubb. Det var sjukt bra stämning efter hela banan, hejarop överallt och lite extra kul med en stor, egen hejarklack då både mor, far, Nils och Elin var där. Så det var väldigt kul att åka och jag gillar verkligen banan i Östersund. Det kändes inte som att jag hade blivit alltför sliten efter resan från Kazakstan, formen kändes helt okej inför loppet. Väl på plats gick det väl ganska segt. Det kändes som att jag hade kunnat hålla samma fart i några mil till och det fanns ingen rapphet i kroppen. Rapphet kan man i alla fall säga att de fanns i de norska tjejernas ben. Jag fick verkligen en ny bild av vad frekvens verkligen innebär när jag först försökte hänga på Jacobsen och sen blev omkörd av Johaug. Som ni märker har jag kollat lite väl mycket på de andra åkarna och fokuserade väl lite för lite på min egen skidåkning. Men det var väldigt lärorikt och se vad som krävs, det ger en hel massa motivation att träna hårdare för att närma mig dessa. Sista varvet kunde jag hänga på hon som blev 20e i ett par kilometer och då, när kroppen väl hade vaknat till lite mer, kändes den farten inte alls omänsklig. Det mest positiva var nog ändå att mina benhinnor/underben kändes mycket bättre efter en vecka utan skateåkning. Nu står vi stilla i Sala vilket också börjar bli standard, men det verkar som att vi kan börjar rulla snart igen. Tåget tuffar på hemåt och huvudet hänger inte riktigt med då vi nu är inne på 21:a timmen på resande fot. En resa jag sent kommer att glömma! 03.45 (lokal tid) lämnade vi hotellet och sedan följde ett mindre kaos när 4 nationer skulle checka in packning och skidutrustning samtidigt, i något halvvaket tillstånd. En stackars amerikan kan knappt ha varit vaken alls då han hade lyckats checka in passet, hehe. 1,5 timme efter beräknad avgång lyfte vi i alla fall från Almaty... Som tur var hade vi en lång mellanlandning i Istanbul så vi hann gott och väl med flyget därifrån. Sämre gick det dock för all skidutrustning som dessvärre blev kvar. Kanske inte det man hade önskat efter en sån här resa med tanke på att många skidor skulle behöva få sig en ny slip innan helgen. Igår fick vi U23or agera hejarklack när juniorerna körde stafetterna. Glassigt väder, bra stämning och bra insatser av alla åkare. Medaljchans i båda klasserna, det slutade med 4e och 5e plats. Riktigt bra! Jag fick ansvaret som vikarie för Tobbe som tyvärr var sjuk. Fick coacha med komradio och grejer. Tog uppgiften på största allvar och hoppas nu ha goda chanser att få jobbet som landslagstränare i framtiden ;) Nu ska det bli himla skönt att komma hem till ren luft och en mjuk säng. Samtidig känns det lite tråkigt att allt är slut. En oförglömlig vecka och jag är så glad att jag fick chansen att uppleva det här. Tusen tack ledare, vallare och alla ni som har hejat på oss! Och såklart, tack alla i laget som har bidragit till en superbra stämning hela veckan.
Idag var allt så himla perfekt inför start. Perfekt fäste direkt på favoritparen, avslappnad, laddad och bra känsla tekniskt under uppvärmningen. Fick en bra start upp till toppen på första klassiska varvet och hela klassisk delen var väldigt bra jämfört med mina klassiska lopp den senste tiden. Så inför skidbytet bestämde jag mig för att idag ska jag bannemig köra för topp 10. Det var inte så långt upp och jag peppade mig själv med att jag hade gjort en bra avslutning i torsdags. Idag ville huvudet så himla mycket men mina underben ville bara gå av. Det var helt omöjligt att maxa när jag fick sån kramp att jag knappt hade någon känsel i underbenen. Jag hade så mycket mer att ge och ville verkligen bjuda upp till fight när de norska tjejerna körde hårt på sista varvet.
Tråkigt förstås när inte allt klaffar men glädjande nog får jag en ny chans nästa söndag då jag får åka världscupen i Östersund i nationella gruppen :) Hej! Idag har varit en bra dag på många sätt och vis, absolut, men samtidigt med en känsla av att det finns mer att ge. Det är få gånger jag verkligen är riktigt nöjd, så att vara nästan nöjd är ändå ett tecken på att det har gått bra. 10 km fritt var dagens distans. Banan vi ställdes inför var kuperad med lite sega backar både uppför och utför. Utförskörningarna var svåra på så sätt att man aldrig visste om det var snabbast att jobba på 5ans växel eller bara krypa ihop. Jag ska erkänna att jag var mer nervös än jag varit på de senaste tävlingarna hemma men försökte bara hitta samma lugn som jag hade i Falun. Det var mitt mål för dagen, att åka med samma flyt som jag gjorde då. Det började enligt plan men efter 3-4 km började jag få kramp på utsidan av underbenen, det som jag hade problem med i början av vintern. Det var väl inte fullt så illa idag men det hindrade mig från att kunna ta ut det där lilla sista. En bit ut på andra varvet fick jag höra att jag plockade, så jag försökte verkligen köra på ändå och kämpa mot krampen. Det känns som att formen är lika bra som i Falun men idag var det omöjligt att få ut det där lilla extra och ösandet som jag hade tänk mig på andra varvet gick inte att få till. Så jag är väldigt väldigt glad att det ändå räckte så pass långt som till en 12e plats med den känslan :) Hade något sagt till mig för ett år sen att jag skulle vara med och kämpa om topp 10 på U23 VM hade jag knappt vågat tro på det själv. En annan sak som har varit bra idag är vädret som är riktigt stekigt, känns som vårvinter! Dessutom var det riktiga bra insatser av svenskarna, där Evelina stack ut med sin 4e plats och även Jens som blev 7a. Kul och inspirerande.
God morgon alla som läser från Sverige, god eftermiddag ni som läser från Kazakstan och god natt om jag har någon läsare från USA? Nu är det som sagt eftermiddag här i Kazakstan. Vi är inne på dag två även om det känns som att det är tredje dagen. Vi kom hit igår morse, åt frukost och gick och sov några timmar. Vaknade sedan och åt lunch fast det kändes som att det var en ny dag och att vi egentligen skulle äta frukost. Det blir lite rörigt i skallen när man reser i tidszonerna såhär men idag känns det som att kroppen är med i matchen igen efter att ha sovit "på riktigt" en natt. I förmiddags var vi på stadion och testade banorna. Det var riktigt fina banor men ganska knapert med snö. De verkar inte direkt ha samma kapacitet på snökanonerna som hemma i Falun, den enda kanonen vi såg på stadion hade det lite kämpigt om man säger så ;) Men det kommer säkerligen bli bra tävlingar hur som helst! Internet här på hotellet räcker retligt nog inte in till sängarna på mitt och Evelinas rum. Man får gå ut i hallen eller i korridoren utanför rummet där routern sitter om man vill uppdatera. Så nu sitter jag här utanför på golvet och hoppas på att inlägget ska komma upp. Vi hörs snart igen!
Här har det varit allt för dött på sistone men nu sitter jag äntligen på tåget mot Arlanda och resan har börjat! Sedan vi hördes sist har jag hunnit med en hel del. Första veckan skrev jag hemtenta i en kurs som kan ha varit något av det tråkigaste jag läst sen filosofin på gymnasiet. Igår fick jag i alla fall veta att jag klarat tentan, så det känns skönt att kunna lägga den bakom sig. Jag har hunnit med finfina pass på Lugnet, så härligt med riktigt vinter och kunna åka på de långa spåren. Här är en bild från ett eftermiddagspass med pannlampa: När tentan var avklarad passade jag på att baka, både bröd och glutenfria semlor. Semlorna var rena drömmen för mig som älskar semlor och hade oroat mig för att tvingas avstå dessa nu när jag äter glutenfritt. Jag tänkte visa er receptet sen när jag skriver från datorn där jag har det sparar. Sista dagarna har jag släppt upp träningen och varvat intervaller med kortare distanspass. Efter lite tuffare träningen under en period är det så himla gött att släppa upp, få dra på lite snabbare på intervallerna och känna att kroppen också svarar så mycket bättre än när man är nertränad. Nu hoppas jag hitta samma fina form som under skandinaviska cupen i Falun och att den då håller i sig lite längre än en tävling. Det känns i alla fall som att jag ät på god väg åt rätt håll! Nu är vi alltså påväg mot Kazakstan. Det är en ganska mäktig resa vi har framför oss. Vi är framme först klockan 2 inatt men då är det morgon där, klockan kommer vara 7 tror jag. Vi missar alltså en hel natt men det är ingen tävling förns på tisdag, så det ska nog gå fint! Jag räknar med att det kommer bli några koppar kaffe. Hittills idag har det blivit noll, då det visst var problem med varma drycker här på tåget. Kaffestopp blir första anhalten på Arlanda.
JAAA är så himla glad just nu. Vill göra high five med allt och alla jag möter och bara skratta åt alltihopa. I söndags kväll fick jag ett ganska oväntat med väldigt glädjande besked, jag är en av fyra tjejer som ska få åka U23-VM i Kazakstan i slutet av januari! Det var inget direkt uttalat mål inför säsongen men väl en dröm som jag ändå haft i bakhuvudet under många tuffa träningspass. Det har varit en sporre när det känts tungt i slutet av de där långa stakpassen eller under ett tufft backintervallpass i Baggbo. Egentligen något jag drömt om i flera år. Har verkligen drömt om det på nätterna också och minns speciellt en gång veckorna innan Bruksvallarna. Då drömde jag att uttagningen till U23 skulle avgöras i ett störtlopp, i Schladming i Österrike. Jag grät på start vet jag, för jag ville så gärna visa vad jag kunde men hade panik inför hoppet som är in i målbranten där. Haha sjuk dröm. Så det känns så himla kul att få förtroendet och ett litet kvitto på att hårt jobb och det där tålamodet jag skrev om lördags, kanske ändå lönar sig tillslut :) Stort tack till alla som har stöttat mig och hjälp mig på vägen hit! Ingen glömd men jag vill ändå rikta ett extra stort tack till Klas och Kristian som har vallat mina skidor hela vintern och såklart mina föräldrar, tillika huvudsponsorer. Söndagens lopp har jag ju inte heller berättat om. Det var en tuff historia! Det kändes att fredagen verkligen varit en rejäl urladdning, kroppen var inte i lika fin form längre. Första klassiska varvet gick bra men det var svårt att göra så mycket från den position jag hade i starten. Redan på andra klassiska varvet blev jag trött, tappade tekniken och det blev mer en kamp om att spara så mycket energi som möjligt till skatedelen. Trots en trött kropp kunde jag plocka många placeringar. Det var verkligen inget "kontrollerat" lopp idag. Tekniken kändes som bortblåst, jag öste bara på och tänkte framåt, framåt hela tiden, sista varven gick på ren vilja!
Vad är väl sprintfinaler på Lugnet... En kopp kaffe och Tour de Ski på TV är väl minst lika bra. Njaaaa... kanske inte riktigt så jag känner just för stunden men om jag ser framåt mot morgondagen så är det nog inte alls ett sånt dåligt alternativ.
Det var inte ens nära kvalificering idag. Jag åkte riktigt dåligt tekniskt och det är bara att acceptera att jag har en bit kvar innan jag är så trygg i klassiskt att jag kan sätta tekniken även på sprinttävling. Jag vet ju hur jag kan åka på träning så någonstans i kroppen lär ju åkningen ändå finnas. Även om den verkade vara djupt begraven idag. Inget driv utan mest bara spänt i diagonalen. Vissa saker verkar ta längre tid att lära sig. Tålamooooood är inte min styrka, nej. |
ARKIV
November 2016
|